Hon ringer mig med en vass, otrevlig ton som slutar i att hon skrikande hysteriskt skäller ut mig efter noter så att jag är tvungen att hålla luren på armlängds avstånd. Eftersom jag inser att inget kommer att kunna lösas precis just nu samt känner mig högst ovillig att ta emot denna skit som öses över mig, så meddelar jag att jag tänker lägga på luren. Vilket jag gör. Då börjar terror-ringningarna. Tur att man kan stänga av ljudet.
Vad föranledde detta drama, kanske någon undrar?
Strumpbyxor, är svaret.
Jag lånade ett par strumpbyxor av henne i början av veckan och erbjöd mig att köpa nya, som jag också gjorde – två stycken, dvs 100% ränta. Eftersom jag under denna vecka bor hos Mio åkte jag ändå hem till Blåsut för att leverera min skuld. Hon var inte hemma, så jag lade strumpbyxorna på hennes säng.
Allt lugnt, so far.
Igår fick jag veta att jag har köpt HELT FEL jävla strumpbyxor, för det ska vara 100 den och inte 40, som jag tydligen istället hade införskaffat. Detta meddelades alltså klockan halv åtta på kvällen. Jag ansåg att om det inte passade med dessa nya strumpbyxor och att hon absolut måste ha just de som jag lånade, då fick hon komma hit och hämta dom, men det kom ju förstås inte på fråga. Det är ju jobbigt.
Det här är alltså samma person som smyglånar kläder av mig utan att fråga först och dessutom har lånat ut min höst- och vårkappa till en kompis för snart ett år sedan, UTAN ATT FRÅGA FÖRST, och fortfarande inte sett till att den återlämnats trots upprepade böner och tjat.
Det finns inga proportioner på tonåringars känsloutbrott.
Min dotter har dessutom ett hårt skal, vassa klor och en giftig tagg för att försvara den där lilla rosa, sköra kärnan innerst inne. Skitjobbigt. Jag är så inte redo att vara tonårsmorsa.
Faktum är att jag inte är speciellt intresserad av att vara förälder överhuvudtaget.
Sådant får man absolut inte skriva eller på annat sätt yttra. Det struntar jag högvördigt i.
Det är så typiskt att just jag blev mamma till hela tre (3!) barn.
Detta har inget med kärlek att göra, men ibland undrar jag alltså… varför man älskar sina barn så mycket, när det är typ 70% jobbigt kontra 30% mysigt. Tänk om man skulle ha ett jobb med den arbetsfördelningen. Det skulle inte ta lång tid innan man sa upp sig. Det kan man naturligtvis inte göra som förälder… inte lika lätt iallafall. ”Hej, det är mamma. Du… jag säger upp mig. Som mamma, alltså. Ta det inte personligt, men jag känner inte att den här rollen passar mig. Snarare hindrar det mig i min utveckling, så som jag vill att det ska bli, om du förstår vad jag menar.”
Det är tur för mig att mina två mindre barn har en sådan bra pappa. Vi snackade om det häromdagen då vi var med sonen på sjukan för en förberedande undersökning, han ska opereras eftersom han har för trång förhud… usch, stackars… Iallafall, så vi tog en heldag tillsammans, vi tre, och när vi fikade började vi prata om föräldrarollen. Vi kom fram till att jag är mer av den traditionella pappatypen, medan han är som man tänker sig en typisk mamma. Jag älskar mina barn, tycker om att göra vissa saker med dom, daltar aldrig, är osentimental och om sanningen ska fram så har jag svårt att uttrycka eller ens prata känslor med dom.
Fan, det är något som är knas här ju…
Jag anses vara en varm, känslosam person, very touchy-feely. Mot min äldsta dotter och min mamma är jag isdrottning. Att stoppa oss tre i samma rum får mig att vilja gå och lägga mig, sova djupt och vakna precis innan det är dags att gå hem. När de börjar bli känslosamma så sitter jag och anstränger mig för att liksom hålla masken, medan jag inombords tänker på hur lång tid det måste gå innan det anses som acceptabelt att jag reser mig upp och gör något annat.
Jag misstänker att jag kommer att bli likadan mot de små. Det har redan börjat. Det är alltid lättare att vara gosig och känslosam med små barn, men sen växer de.
Jag skulle vilja ha mina barn torsdagar till måndagar varannan vecka. Jag undrar om inte det skulle vara bra för dom också. Det är ett evinnerligen acklimatiserande varannan vecka, alltså. Vi brukar ha jättemysigt på helgerna, men resten av veckan är en transportsträcka fram till fredagen för mig, då de blir hämtade av sin pappa.
Jag kommer att bli illa omtyckt nu. Folk kommer anse att jag är egoistisk och hårdhjärtad.
Till mitt försvar kan jag säga att jag misstänker att det har att göra med att jag blev mamma när jag var 17 och i princip har varit ensam med henne hela tiden. Tack vare mina föräldrar, och på senare år även hennes farföräldrar, har jag kunnat göra annat ibland än att vara mamma och ta ansvar. Jag är fed up. Sedan fick jag barn med Den Stora Kärleken, som lämnade mig, vilket inte alls fanns med ens i mina hemskaste mardrömmar att det skulle kunna hända. Jaha. Ensamstående igen. Med TRE denna gång.
Det är klart att jag har ansvar att ta och stå för i de valen jag har tagit.
Jag tittar på den där 16-åringen som levt i skyddad verkstad och gjorde allt hon kunde för att revoltera… jag minns mig själv… och skakar på huvudet.
Jag vill ha tid för mig själv.
Senaste kommentarer