Nu: brunch och sedan skridskkor i Kungsan.

Peace.

På lördag, alltså imorgon, är det poeter.se-träff och vi ska bl.a köra våra nya alster. Blir som ett rep inför publik, och därtill tror jag att vi kan kosta på oss att dra till med lite mer djupa, ‘svårare’ verk, för det kommer nog att passa den publiken. Vi tar med oss vår växande repertoir, och så får vi helt enkelt anpassa den på plats. Skräddarsy. Jag ser fram emot det!

Mio och jag fortsätter att utvecklas tillsammans. Vi lär känna varandra mer och mer, anstränger oss, ritar t.o.m upp små färgspektran och andra figurer för att förtydliga ståndpunkter, förklara oss själva och analysera oss tillsammans. Jag vill spara alla dessa skisser. Vem vet, i framtiden kanske det kommer att uppskattas. Av oss, alltså. Nu fick jag en idé…

PeaCe ouT!

Vi var på Rabarber igår. Äntligen gick Johan Nordgren vidare! Det var han verkligen värd – det han gör är åtminstone poetiskt till skillnad från väldigt många, iofs väldigt duktiga estradörer, men det som de framför är mer politik på (i bästa fall) rim och nästan uteslutande något som angränsar till Stand Up. Inget fel med det, verkligen inte. Det är underhållande, speciellt i en restaurang/pub-miljö, men det finns så många forum för dessa. Skulle vara kul med expressiv lyrik, liksom. Att den fick ta lite mer plats i salongerna. Johan Nordgren är en mästare på detta, ypperligt begåvat blandar han surrealismer, sanningar och känslor – man vet aldrig vad man har att vänta när han lufsar upp på scen. Det är spännande, oförutsägbart och intressant.
Många av de estradörer som man nu har följt i några år förändrar inte sin repertoar. Det är så synd. De är så duktiga, men någonstans också något fega. If it works, don´t change it…

Ooops, nu ringde fru W.
Have to sticka!

Japp.
På måndag börjar det om igen, men den här gången ska jag se till att jag får något för slitet. Slit, i mitt fall, innebär själslig klaustrofobi skapad av att vara tvingad till samma tider varje dag. Rutiner dödar mig.
Jo, för jag fick jobbet som jag sökte i fredags. De ringde idag.

Vet ni vad jag gjorde då? Hahahaha! Otroligt fräckt av mig, egentligen, men vafan – det funkade ju! Jag ska berätta.
Jag var ju lite misstänksam mot företaget efter att ha Googlat det, men samtidigt såg jag att det som stod som negativt om dom var ett till ett och ett halvt år gammalt. Jag kollade upp hur länge de har funnits, och de startade 2007.
‘Hmm…’ tänkte jag ‘det KAN vara s.k barnsjukdomar…’
Jag tog iallafall med mig det till intervjun. Satt och lyssnade på vad de berättade om sig själva, och givetvis lät allting så bra – jag menar, de är ju försäljare… När det var min tur att ställa frågor, för det kommer alltid en punkt i sådana här situationer när den som informerar/intervjuar artigt undrar om man har några frågor, så satte jag igång.
Mycket riktigt berodde det som jag läst om dom på misstag de hade gjort i början, alldeles för ivriga säljare som lovade för mycket, brist i kontrollen av de olika säljstegen osv. De visade mig att de hade bemött kritiken samt åtgärdat felen. Det gillar jag. Att det verkar finnas en vilja att dra lärdom, utvecklas och ett tydligt stråk av ödmjukhet i ett annars rätt så ‘kaxigt’ företag.

Sedan undrade jag om de kunde vara så vänliga att skriva ut några lönespecifikationer till mig från den senaste utbetalningen, d.v.s från 25:e oktober – givetvis gjorde jag klart att jag förväntade mig att de tippexade över personlig information, mitt intresse låg i att se vad den reella lönen låg på. Detta skapade till en början en viss tveksamhet, men jag förklarade att det inte är ovanligt att säljföretag så vitt och brett bedyrar att man kan tjäna sååå mycket pengar här och blablabla, men i praktiken hankar de anställda sig fram på lite mer än garantilönen.
De gick och skrev ut specarna, och ja, tippexade över personlig information som namn, adress och personnummer.
Tror ni att jag fick rätt i min misstanke?
Döm om min förvåning samt mitt plötsligt väldigt stora intresse för att bli en i gänget i detta företag när jag fick tio stycken lönebesked i handen som visade på siffror mellan 39-50 000… NETTO.
Ja, NETTO. Det betyder EFTER skatt. Jag stirrade och stirrade och försökte hitta ‘fel’ eller ‘fusk’… men det verkar vara sanning.

Som sista fråga undrade jag om det gick bra att intervjua någon/några säljare?
Det gjorde det. Så jag frågade om de kände att de kunde ta ett personligt ansvar för produkten de säljer, att de står för den. Jag menar, med en sådan lön förstår jag om vissa finner motivation endast där och bryr sig mindre huruvida de kränger moraliskt tveksamt skit, men de bedyrade att det inte var så. De sa att de inte sällan syr ihop paket hos kunder som kanske ger dom, som personliga säljare, mindre i provision, men å andra sidan en nöjd kund vilket i sin tur genererar gott rykte/fler kunder/gott samvete.

Hur som helst så köpte jag konceptet, befäste mitt intresse och nu på måndag, om en vecka alltså, så börjar jag.

Jag inbillar mig inte att jag kommer att dra in en lön på 40 000 netto första månaden, men jag ska göra mitt bästa för att nå dit. Sen ska jag:

* 1, Betala tillbaka alla mina skulder
* 2, Göra klart min ryggtatuering (den ska täcka hela ryggen och vara färgglad)
* 3, Hardcorekitta mina ungar (alla 3) med bra kläder och se till att de får gå på aktiviteter
* 4, Ha fucking roligt, resa, bjuda på tusen kalas, äta ute varje dag och livsnjuta

Jag kom på en sak… jag kan ju faktiskt både anställa städerska och barnflicka inom en snar framtid. ÄNTLIGEN! Det kommer att ge mig mer kvalitetstid med barnen och jag kommer att vara en glad och utvilad mamma som inte behöver göra sånt som den här mamman ogillar att göra. Städa, t.ex. Förutom att passa tider då… det kommer jag behöva att göra. Men om jag blir en stjärnsäljare så kommer jag att börja kunna ta mig friheter. Eftersom detta företag endast rekryterar inifrån, dvs befodrar, så är min plan att inom ett år inte längre sälja (om jag inte tycker att det är jättekul förstås) utan att ha en annan post på företaget.

Ja, det här blir nog bra. Tills vidare.
Jag drivs av ett trängande behov av pengar för tillfället. Det är dyrt att vara fattig och ett heltidsjobb att vara arbetslös.
Det ska bli ändring på det nu.

Fortsättning följer.

INLÄGG 2: Den svenska ståupp-scenen diskriminerar inte kvinnor

Mitt svar till inlägg 2:

Hej, Aron.

Du säger: ”…men på stand-up scenen har jag aldrig känt mig censurerad, miljön må vara grabbig (eftersom det råder brist på kvinnor), men är du rolig, unik och närvarande ska det nog gå ändå.”
Jag misstänker att du inte har känt dig censurerad eller besvärad av den grabbiga miljön för att du är (gissa en gång) just grabb.

Jag såg en intervju med Nyamko Sabuni (vår jämställdhetsminister som av en outgrundlig anledning är folkpartist, men det hör till en annan diskussion) med anledning av Obamas vinst i presidentvalet i USA. Frågan som ställdes, och som jag sedan dess gått omkring och funderat på, rörde huruvida USA var mer redo att få en svart (manlig) president jämfört med en kvinnlig (vit). Nyamkos svar byggde på en tes om vilka man måste vinna över på sin sida. I Barack Obamas fall behövde han få den vita medelklassen att vilja se honom på presidentposten innan amerikas svarta befolkning fick förtroendet att rösta på honom. Det lyckades han med.
Hillary Clinton, å sin sida, skulle behöva vinna männens tillit innan kvinnorna följde.

Vad betyder det? Jo, att man behöver få ‘fienden’ på sin sida innan man kan vinna sina egna. Hmm… tänkvärt. Kanske också att män som grupp är svårare att få till ändring – eller utveckling, beroende på hur man ser det. Kanske inte så konstigt ändå. Jag tänker på många folkhjältar som kämpade för frihet, hamnade i maktposition och plötsligt börjar åka gräddfil. Har man makten verkar man inte vilja ge bort den. Hur som helst vill män hellre se andra män vid rodret, oavsett hudfärg, religion eller sexuell läggning (även om bögar bara ligger ett snäpp ovanför kvinnor).

Tänkvärt är också att det alltid, alltid, utan undantag, är lättare att få folk att skratta åt/uppskatta det man pysslar med om man är av en annan sort än född med fitta. Det spelar ingen roll vilken. Sort, alltså. Bara man inte har fitta. Tänk på saken. Att ha stake är något bra, att vara en fitta är dåligt. Det säger du själv, när du i all välmening vill lyfta Nour till manlig nivå genom att ge henne metaforiska ballar. Saknar man sådana är man fegt omanlig. Det är just därför jag kallar mina självständiga, coola, vackra vänner för riktiga fittor, för jag tror att det stora speglas i det lilla och det är lättare att börja förändringen på det planet.

Jag kan tycka att det finns ännu en problematik som är lika stor som att männen inte aktivt deklarerar sig feminister (vilket i min värld är samma sak som att erkänna sig som rasist) och, för att referera till Nour, inte bara pekar på hundskiten utan faktiskt också tar upp den. Det är, för att återgå till Nyamko Sabunis tes, att kvinnor alldeles för ofta inte släpper fram varandra heller. De som ’höhö-skrattar’ åt grabbiga och kvinnoförnedrande skämt för att inte frysas ut. De som tar avstånd från feminismen för att inte stöta sig med männen. Det är synd och lika märkligt som om en svart människa skulle roas av rasistiska kommentarer.

Du säger, angående stand-upens syfte: ”Har man ett avvikande perspektiv på tillvaron slår man alltid underifrån – eller åtminstone från sidan. Om man sen gör det utifrån en karaktär som baseras på ens kön, religiösa eller etniska tillhörighet, eller sexualitet är egentligen ovidkommande”
Bra sagt! Dessvärre är detta en tanke som inte är reell. Jag håller med dig i den, men den fungerar inte i praktiken. Lite senare i texten tar du upp Bill Hicks, vilken råkar vara min favoritkomiker (trots att han är man), just för att han aldrig var politiskt korrekt utan att förlora sitt rättspatos och empati. För de som slår underifrån, vill säga.

”They ask me about women priests. Women priests? Great, great. Now there’s priests of both sexes I don’t listen to.”

DET är kul, för att man som publik förväntar sig en känga, som också levereras – Uppåt.

Slutligen, angående ditt sista resonemang om att det i slutändan är SVT:s fel, där hela denna debatt startade, så håller jag inte med.
Jag ber om ursäkt för om jag nu kommer att dra en pikant jämförelse. Jag tänker nämligen på alla dessa krigsrättegångar som under många tider världen över fortfarande låter likadana.
”VARFÖR lemlästade ni en hel by, brände ner, våldtog och mördade?”
”VARFÖR lät ni människor utföra sisyfosarbeten i sitt eget exkrement bara för att slutligen gasa ihjäl dom?”
VARFÖR, VARFÖR, VARFÖR?
Svaret lyder alltid detsamma: ”För att vi följde order” …vilket är detsamma som att inte tänka själv och reagera när något är knas.
Du menar alltså att inte en enda manlig komiker såg sig omkring och reagerade på att inte en enda kvinna fanns representerad bland artisterna? Och att ingen tyckte att det var konstigt?
Hmmm…
Knas.

I förrgår sökte jag ett jobb på förmiddagen. De ringde upp mig på eftermiddagen och ville nära på anställa mig osedd… Hmm… bra eller dåligt tecken? Jag ska iallafall på intervju på fredag, och antar att jag får veta mer då.
Min approach vad gäller arbetsintervjuer är att det lika mycket ska vara på den sökandes villkor. Den som är arbetsansökande ska intervjua den som ska anställa, på exakt samma premisser. Jag har alltid gått på intervjuer med inställningen att den/de jag ska möta är mina jämställda, och jag har aldrig gått som förlorare ur en arbetsintervju… nej, där överdriver jag nästan. Nästan, med tanke på att jag inte ser mig som förlorare när jag inte får ett jobb för att jag anses vara för överkvalificerad, vilket har hänt ett par gånger. Däremot kan jag se det som märkligt eftersom jag egentligen inte har någon utbildning. Läste in gymnasiet på KomVux och sedan tagit kurser i pedagogik och arbetsledarskap, men ingenting som egentligen i sig ska betyda något. Men det har givetvis med arbetslivserfarenheten och personligheten att göra. Jag anser mig själv vara välutbildad eftersom jag hela tiden fortsätter att förkovra mig i kunskap, vilket i sin tur gör mig allmänbildad och, voilá: Cogito, ergo BONK!

Vilken jäkla helg!
Helt wunderbar!
Daemon kom till stan på fredagen – jag extrajobbade på Silverboden, men dörren var öppen, så han gjorde sig hemmastadd. Sedan, mot kvällen, åkte vi hem till Vittra på födelsedagskalas. Barnen var med, och folk trodde att Daemon och jag var gifta eftersom vi förde en ‘gift dialog’ med varandra. Haha! Det var som att bevista en kändisfest på hemmahos-nivå. Det värsta med det är att folk tassar runt varandra på ett avvaktande vis, som om de vore rädda att någon skulle avslöja något om dom som de inte vill ska bli offentligt. Själv höll jag hov vid köksbordet på ett ytterst ogenerat sätt.
Det blev sent, vi släpade hem en sovande Axel (Daemon gjorde det) och en förvånansvärt pigg Maya framemot tretiden.

Nästa dag var det dags att fira Monique – igen. Och Vittra – igen.
Det började med ett Blåsutkalas på det där sättet som man bara kan kalasa på när man är i Blåsut. Många kära kom, och vissa okända också. Det dansades på stolar, satts på nackar, tävlades om vem som var den bästa DJ:n, och när klockan var över midnatt drogs det äntligen iväg. Vi hamnade på Imperiet där fler anslöt. Slutligen gjordes det en sommarfavorit i repris – vi efterfestade på Norr Mälarstrand hemma hos Pappa-J:s pedantiska mor, vilket dagen efter innebar ett minutiöst städande och tillbakaplacering av mycket dyra (om än något smaklösa) saker.

På söndagen var det brunch på Mosebacke. Poppy, Pappa-J, Vittra och jag. Snart anslöt Sis med Big Daddy Mike (som alla, verkligen alla, är hemskt förtjusta i – han fick så många komplimanger för sin person att det är ett under att han inte skrämdes iväg… Speciellt Pappa-J tyckte att det var så himla härligt med män som vågar vara fysiska med andra män – läs; honom), och Arfla (en ståuppare med märklig karaktär).
Vi goffade buffé tills vi knappt kunde röra oss. Diskussioner uppstod om diverse saker och Poppy blev oerhört upprörd över att ingen outat Thomas DiLeva som kvinnomisshandlare förr, trots att det är allmänt känt i ‘branschen’ och att både Vittra och jag har 100%-igt säkra källor. Själv mår jag illa när jag ser eller hör honom sprida sitt ‘kärleksbudskap’ med insikt om hur han är som person. Jävla idiot. Jag gillade verkligen honom en gång i tiden, men för ett par år sedan fick jag reda på vad han går för, och sedan dess är han urtypen för en falsk profet.
Sådär, Poppy. Nu är skitstöveln avslöjad åtminstone här.

Sedan, Fenix, slutligen hem.
Nu: diska och vara en duktig mor och laga lunch. Härodagen gjorde jag en hel plåt lasagne, som blev ytterst lyckad. Nu finns det portionsförpackade lasagnebitar en masse i frysen till mina barns stora glädje. Bara en sån sak!

Peace Out.