Tillbaka

Vet ni… jag orkar inte.
Den sista veckan har kramat musten ur mig, helgen var spjutspetsen mellan revbenen.

Jag är oerhört besviken på mig själv. Känner mig blåst gånger två, lättlurad, idiotisk.
Hur kunde jag göra så här mot en annan kvinna?
Hur kunde jag förföras så starkt av min önskan om att få förföras?
Varför såg jag inte klart, tog fasta på de små, små detaljerna, värderade dom högre?
Har jag inte kommit längre?
Tydligen inte.

Åkte på kryssning med min äldsta och min yngsta unge. Hur mysigt som helst. Det var en kompensation för Gotland som jag, i sista sekund, drog mig ur.
Vi har haft superfina dagar tillsammans. Jag behövde det. Det gjorde barnen också.

Jag borde skriva i de bloggar jag får betalt att föra. Jösses, vad det tar emot. Det tar emot att skriva här också. Jag vill nog att orden ska gå och lägga sig. Jag litar inte längre på dom – även om de är menade att vara skapade i osanning… nej, inte just dessa alltså… andra.
Fan, jag fattar knappt själv vad jag orerar om.
Börjar falla tillbaka i det där stadiet där det känns som om jag inte kan uttrycka mig på ett begripligt vis. Jag vet vad jag menar, men är helt oförmögen till att förklara det så andra förstår. Folk vill att jag ska prata, skriva, använda orden, men jag vill bara ha tystnad.

Jag är galen.
Jag ÄR galen.
Jag hittar inte mitt leg och kan därför inte hämta ut min nya medicin som jag borde ha börjat med för en månad sen. Jag vill inte äta medicin. Men ändå…

Jagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjag
jagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjag
jagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjag
jagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjag
jagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjagjag…………

Fan vilket tröttsamt pronomen.
Pronomen i singular, blir det ‘pronom’?
Skit samma.

Det mesta jag har sysslat med dessa dagar är att sova. Som om jag tar igen alla timmar jag missat på ett tag. Eller som om jag går i ide och inte tänker vakna tills jag mår annorlunda.

‘hur länge kan man sova
innan man vaknar

verkligen vaknar’

Tonårsdöttrar är himmel och helvete på samma gång.

Nour och Robert ville att jag skulle komma över till Nour och umgås. Ett förslag jag i vanliga fall hade kastat mig över som vore jag en svältfödd sjakal. Men inte idag. Idag stannar jag hemma. Vill inte smitta ner människor jag älskar med mitt humör.

Tystnad.
Äntligen.
Min treåring pratar oavbrutet. Låter, mer. Nu sover han och det enda som hörs är ett litet snusande. Det är fint, och alldeles tillräckligt.
Mina hörselgångar lider av skavsår.

Det är många som läser denna blogg också. Alldeles för många vet vem jag är. Kanske ska sluta blogga privat och endast fokusera på skribentuppdragen?

Mina tankar viker av hela tiden. Som när man tycker att man ser något i ögonvrån, men så fort man vänder på huvudet för att titta på det rakt framifrån, försvinner det.
Mina känslor är inbäddade i fetvadd. De får ingen syre. Jag har ingen aning om hur jag egentligen känner, och skulle jag ha det så skulle jag inte tro på mig själv ändå.

‘att tänka tillbaka
minnas något
bortom hågkomsterna

*

jag tog för många beslut
i ett rus
av ickenärvaro

ansåg verkligheters sanning
i dimmor
av förvirring’

Ja, jäklar.
75 kronor kvar att leva för denna månad, och båda yngsta barnen fyller år. Problem.
Allt ordnar sig alltid på slutet.
Sju år kvar. Jag lovar sju år – om inget oförutsett händer som inte står i min makt att kontrollera.
Sju år, sen är det dags för mig att vila och för norra Europas coolaste fest att gå av stapeln.

~ av Mojo den juli 4, 2008.