I ett moln av feromoner

Herregüd!
Jag är så upphetsad över Livet att det tar sig fysiska uttryck!
Jag kan inte låta bli att ta på mig själv hela tiden – snart får jag fan skavsår! Det coola är att jag måste gå omkring som i ett osynligt moln av kåthetsferomoner, för jag känner mig som Grenouille i Patrick Süskinds ‘Parfymen’ på slutet. Folk blir som galna! Både män och kvinnor! Och jag ÄLSKAR uppmärksamheten!

MUAHAHAHAHAHA! Exhibitionist, javisst! Bekräftelsenörd, absolut!

Petrus kommer upp på fredag och stannar över helgen. Vilka fantastiska kärleksbrev han levererar… jag blir alldeles svälld… nej jag menar STÄLLD, får fysiska reaktioner när jag läser dom, som om solarplexus imploderar, syret rusar från skallen och pulsen ökar.

ALLT ÄR ROLIGT JUST NU!

Jag glassar omkring med mitt sköna skribentjobb som i praktiken innebär att jag skriver vad jag vill skriva och när jag vill skriva det (även om det finns en veckoplanering – men det hindrar inte mig från att skriva mitt i natten om jag känner för det. På fyllan. Om jag känner för det. Bara jag gör bra ifrån mig, och det VEEET ni ju att jag gör!).

Jag är däremot tydligen hatad, åtminstone avskydd eller iallafall väldigt illa omtyckt, av en person. Det tycker jag är tråkigt.
När vi pratade med varandra på den där festen i Tanto (när Mjaus väska med alla mina viktigaste saker blev stulen) så var hon hur trevlig som helst. Tydligen var det så att hennes väska också försvann under kvällen och den var också gul, fast en helt annan gul. Någon av de som gick skallgång fann den emellertid och trodde att den var min, bar den till mig där jag låg och rullade runt i slänten, nyspydd och härligt räddad av nämnda väninna Mjaus. Denna kvinna kommer då fram och snappar surt åt sig sin väska i tron på att JAG medvetet stulit den! Inte för att hon sa något direkt till mig, utan detta har jag fått reda på via omvägar.
Varför skulle jag vilja stjäla hennes väska? Som om hennes saker kunde kompensera förlusten för mina saker? Som om hennes hemnycklar skulle funka i min dörr… eller?
Tydligen spelade hon dubbelspel (hon har en tvillingsyrra… det kanske förklarar något), superdupertrevlig mot mig, men kräkas galla om mig så fort jag inte var närvarande.

Det gör mig ledsen.

Framförallt blir jag irriterad på att jag låter mig bekommas av detta.
Hon är ingen jag känner, eller ens känner ytligt och umgås med ibland. Det är klart att folk kan bli irriterade på mig, det fattar jag, jag kan vara over the top mellan varven och de som inte vet hur jag funkar kan ta illa upp. Jag fattar det, även om det aldrig någonsin är min mening att såra eller stöta mig med någon. Ibland händer det. Det bästa man kan göra då är att konfrontera mig och så snackar vi om saken.
Det är hela den här ‘gå-bakom-ryggen’-skiten som berör mig så illa.

Jag vill alla väl (utom Migrationsverket… och Thomas Bodström), så jag blir sårad av sådant här.

Nåja…
Det är det enda gruset i min tillvaro just nu, och eftersom det ändå känns banalt så kan jag leva med det.
HURRA!

Imorgon ska jag hänga med Morgan. Det var läääänge sen, very mucho har hänt sedan sist för oss båda och vi har en hel 75:a att förbarma oss över. Det ser jag fram emot.
Sen är det fredag… och Petrustime.

Alla som känner mig och vet med sig att de inte lämnat sitt telefonnummer till mig, kan väl göra det? Pretty please? Denna gång SKRIVER jag upp dom, ifall olyckan skulle vara framme för sjätte gången på ett år…

Love.

~ av Mojo den juni 25, 2008.