Det har begåtts ett brott idag. Inte av mig… fast jag är inte oskyldig på något vis. Det var Kleopatra (’Kleptomana’) som stal en cykel åt mig. Den har jättefin korg, vilket är ett stort plus. Inga växlar eller så, gammalt åbäke, fin men blå. Den kommer att målas om i lönndom inom kort.
Vi hittade den, upptäckte att den saknade lås och, *vissel, vissel*, ledde den hem.

Under loppet av en vecka har min egen cykel blivit stulen, min sons ena barnvagn blivit stulen och som redan berättat, Mjaus väska med alla mina viktigaste saker likaså.

Två fel gör inget rätt, förvisso… jag ska inte försvara denna gärning, men cykeln hade punka på bakdäcket och var förmodligen inte något som någon använt på ett tag då den stått där rätt länge.

“Jag ska inte försvara denna gärning, MEN…”
Patetiskt.

Äsch, det finns värre saker att ha dåligt samvete för i mitt liv, vilket jag ska berätta om snart.

Idag bestämde min läkare att jag behöver byta medicin, PRONTO.
Hon hävdade fortfarande lithium, jag kontrade fortfarande med fuck you. Så det blev något som heter Lamictal. På prov.
Men jag är orolig… vill inte bli av med mina associationsexplotioner och inspirationsduschar. Så säger jag nu, men när jag krälar i Hades utan meningskänsla och en överväldigande tomhet som får bröstkorgen att implodera och inte ens barnen har betydelse, då förstår jag att det är nödvändigt att kapa dalarna, vilket man tydligen inte kan göra utan att kapa topparna också.

Synd.

Jag vet inte vem jag blir om jag blir likriktad. Vad kommer att gå förlorat? Kommer det att finnas någon annan slags vinst?
Det återstå att se.

Nu till det dåliga samvetet.
Det finns en man, låt oss kalla honom Petrus, han är ny i mitt liv. Eller… inte egentligen… han har funnits med i periferin i ungefär två år, men inte förrän nyss har något platoniskt, eller mer som en lekfull fantasi, förvandlats till något annat. Fysik. Uttalade attraktioner. Sexuell upphetsning.
Så långt är allt väl, men till saken hör att han lever med en annan kvinna.

Vad är det med mig och upptagna män?!
Remember Edward.
Jag vill ju så gärna hålla kvinnorna om midjan - systerskap, för bövelen! Vi utgör majoriteten av jordens befolkning, ändå finner vi oss i patriarkatets regler, och alldeles för ofta förtrycker vi varandra. Så dumt. Vi borde hålla ihop, inte se varandra som rivaler, utan som familj.

Men så kommer berusningen… den djuriska driften, kåtheten… och plötsligt lyder inte längre hjärnan utan kroppen går på instinkt.

Fan.
Jag trodde jag stod över sådant, var större än så. Tydligen inte.

Imorgon ska jag träffa Morgan, nyss hemkommen efter bortovaro annorstädes.
Vi ska Vila ihop.
Det ska bli skönt.