Numerologi in absurdum

Goda vänner breder ut sig som ett skyddsnät under mig. Jag vore så fruktansvärt förlorad utan dom.
Min son och jag härbärgerades av PB och Poppy hela helgen, ute i banjoland där naturen är vild och vacker och sjön härlig att bada i. Jag fick låna bikini, sandaler och tröja av Poppy. Jag fick en åkremsa för att kunna transportera mig till staden samt omkring den. Jag fick innan dess, mat, dryck och en lillstuga att sova i, och framförallt ro. Fina, fina människor. Tack.
Det var en Bra söndag, förutom att jag hade ågren över den förlorade väskan.

När jag kom hem skickade jag mejl till höger och vänster, loggade in på internetbanken, konstaterade att de pengar som hade varit där innan helgen lyckligtvis fortfarande var där, panikbetalade några räkningar (halleluja vad pank jag är – ovanligt?), spärrade mitt visa, djupandades några gånger, tog sats, misslyckades, loggade in på poeter.se och facebook och bloggen och alla möjliga ställen jag kunde komma på för att förhala tiden, djupandades igen, och igen, och igen, tog ytterligare sats… sen ringde jag snuten.

Jag hatar snuten.

Nej nej nej nej… alltså, jag  H A T A R  snuten. Min snutfobi är mycket värre än min hästfobi. Hästar tycker jag iallafall om på macka med lite pepparrotsvisp, men en snut skulle jag inte stoppa i munnen ens om jag fick betalt.
Men jag ringde iallafall och polisanmälde, blev avsnäst av en gammal surhagga som tyckte jag var slarvig och förstod inte alls varför jag inte kunde mitt kontonummer eller mitt visanummer utantill. ‘Kan du dina utantill?’ undrade jag, vilket hon naturligtvis kunde. ‘Oj, vad duktig du är. Själv kan jag knappt mitt personnummer allra minst mitt nya telefonnummer…’ vilket naturligtvis också var en fråga som kom upp, samt mobilens modellnummer och något som heter IMEI-nummer.
HERREGUD! VAD ÄR DET MED ALLA DESSA NUMMER OCH KODER MAN TYDLIGEN MÅSTE HA INPRÄNTAT UTANTILL?! 

Jag vill bara leva i en värld där ingen stjäl något, alla är snälla och framförallt inte komplicerar till det, ingen lider av samvetskval och konstigheter därför att det inte behövs och alla dansar nakna i regnet – om dom vill.
Bara vara, liksom. Fri kärlek. Stor godhet. Ska det vara så svårt? 

Sedan var jag tvungen att följa min mamma till tandläkaren eftersom hon inte hittar dit. Det var första gången hon var där. Själv har jag varit där många gånger… alltid kommit för sent, aldrig betalat en enda räkning och ändå fått rabatter, gratisbehandlingar, och inte ett enda inkassokrav eller ens minsta påminnelse. Jösses… han är världens snällaste, min tandis.
Han heter Fredrik Nygren och går att hitta här: http://www.willa.se/ Stöd honom, för guds skull!

Men det var lite pinsamt att träffa honom igen… Dessutom var jag så stressad av hela situationen jag försatt mig i att jag kom försent och som om det inte räckte så lyckades jag lotsa mamacita vilse. Plötsligt var mitt lokalsinne på en helt annan plats än min kropp. Tur att man har en cool morsa som inte kunde låta bli att skratta åt min förvirring, vilket avväpnade mig och fick mig på bättre humör.
‘Bilken familia bi är, cariño…’ sa hon och kramade mig samtidigt som hon beklagade att hennes virr-gener gått i arv till sina barn.

Imorgon är det skolavslutning. Då kan det hända att jag får träffa mina barns fars nya kvinna och hennes barn.
Spännande…

Jag ser ut som en brasilianska idag. Alla säger det. Jag bestämmer mig för att ta det som en komplimang. Synd att mobilen är borta, annars hade jag kunnat lägga upp en bild.

 

 

~ av Mojo den juni 9, 2008.